Går till stängslet för lamm och får, ser, hur de sova där inne. Går till hönsen där tuppen står, stolt på sin högsta pinne. Karo i hundbots halm mår gått, vaknar och viftar svansen smått. Karo sin tomte känner, de äro gode vänner.
Tomten smyger sig sist att se, husbondfolket det kära. Länge och väl han märkt att de, hållit hans flit i ära. Barnen kammar han sen på tå, nalkas att se de söta små. Ingen må det förtrycka, det är hans största lycka.
Så har han sett dem, far och son. Ren genom många leder, slumra som barn, men varifrån kommo de väl hit neder? Släkte följde på släkte snart, blomstrande åldrande gick, men vart? Gåtan som icke låter, gissa sig kom så åter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar